PERU 10

Påskafton 1999.

11 augusti 2011.

En påskafton jag aldrig glömmer.

     Vi var i Arequipa och bodde på ett enkelt hotell utan hiss. Mitt rum låg på fjärde våningen.

     Jag vaknade kl 01.15 av att det mullrade och hela huset skakade. Jordbävning! Första och enda gången i mitt liv. Jag klädde på mig och var beredd på efterskalv. Dumt nog lämnade jag inte huset. Det gjorde de, som visste bättre.Det blev inget efterskalv. Tack och lov! Skalvet hade styrkan 6 på richterskalan och centrum låg några mil bort. Det fanns inga skador i staden.

     Samma dag skulle vi åka vidare med flyg till  Puno vid Titicaca-sjön. Men flygbolaget hade just gått i konkurs och något annat kunde inte ta över. Därför hade vi alternativen buss eller järnväg. Vi valde buss, för det skulle gå fortast.

     Vi startade kl 7.40 och skulle vara i Puno vid 17-tiden.

Vår buss, en Volvo, med chaufför ett. Vi hade även en chaufför två.

    

     Vägen gick nära vatten över träskliknande mark. Den var väldigt dålig och lerig.

     Trafiken var besvärlig med hisnande möten och omkörningar.Vid 11-tiden var det stopp. En buss och en lastbil hade kört fast i leran.

Det blev långa köer av väntande fordon.

Så småningom kom ett lass med grus och sten bakifrån. Väntande passagerare hjäpte till att forsla materialet till de fastkörda bilarna. Men vi såg bara på till allmän förargelse.

Även vår buss fastnade, men vi fick hjälp att komma loss.

     Efter ca två timmar-vid 13-tiden- kunde vi fortsätta resan. Vi hade ätit medhavd matsäck under väntetiden. Just då började det snöa. Det kom ca fem cm. Snömodden på vägen satte ner hastigheten till
15-25 km/tim.
     Vid 18-tiden var det nästan mörkt. Då blev det stopp igen. En bolivian skulle hämta en trailer, som hade fastnat vid vägen tidigare. Den var lastad med 30 ton armeringsjärn. Föraren hade försökt vända trailern, men den hade fastnat tvärs över vägen.
     Vår förste förare vågade inte köra av vägen för att komma förbi. Vi satt i bussen och diskuterade, hur vi skulle komma vidare. Men det var endast jobbiga och obekväma alternativ.
     Vid 21-tiden hade vi varit stoppade i tre timmar. Då säger andre föraren: Om ni lämnar bussen, skall jag försöka köra förbi. Naturligtvis! Vi steg ur och såg hur bussen körde av vägen ut bland tuvorna i moraset, hoppade och krängde.Plötsligt var den uppe på vägen igen på andra sidan hindret. Hurra! Vår hjälte fick många tacksamma dunkar på axlarna.
     Så fortsatte färden på ännu sämre vägar med snömodd och lersörja. Bl a gick vägen över en djup floddal på en 2-3 meter bred bro utan räcken i 90 graders kurva. Otäckt.
     Kl 01.30 var vi framme vid vårt hotel Qelqatani i Puno. Resan hade tagit över 19 timmar istället för beräknade 10. Efter rengöring av både mig själv och kläderna, kom jag i säng vid 3-tiden.

Skönt att få vila efter ett dygn med jordbävning, fastkörning, snöfall och en äventyrlig färd.

Torsten