Blombacka 20 juli.Från Ransbergs kyrka åkte vi till mitt barndomshem Blombacka ca. tre km från kyrkan.
Det var en liten lantgård med bara fyra kor. I bostadshuset fanns en lanthandel, ett stort rum, kök och en kammare. Det stora rummet var vardagsrum och mina föräldrars sovrum. I kammaren bodde farmor. Köket var också sovrum för oss fem barn. Lite trångt! När affären lades ner blev där ett rum för mormor och ett sovrum för far och mor. Huset var naturligtvis helt utan toalett och liknande.
På gårdstunet fanns en snickarverkstad, där far och en kompanjon tillverkade pinnsoffor.
Jag har naturligtvis mängder av
minnen från barn- och ungdomstiden.
Hemma fich vi barn, även som små, hjälpa till med sysslorna i hemmet, ladugården och på åkrarna. Och redan i 8-årsåldern fick jag (äldst) och mina fyra syskon arbeta hos storbönderna t ex med att rensa och gallra deras odlingar av rovor, kålrötter m m, eller ta upp säd efter slåttermaskinen. Barnarbete var tillåtet på den tiden.
Men andra minnen är roligare: Vi hade ett intensivt umgänge med grannarna och lekte mycket med deras barn. Ibland var leken lite riskabel: Jag hade hittat ett gammalt hagelgevär, en mynningsladdare. En av mina kompisars far var jägare så killen kunde fixa lite krut och annat som behövdes. En gång skulle ett gäng ungar pröva på att jaga på en åker. Jag hade geväret laddat med hagel. För att skjuta fick man sätta en tändhatt på ett tändrör, som hanen skulle träffa. Jag hade tändhattarna i handen. Rätt som vi gick där, sprang det upp en hare framför oss. Jag ryckte upp geväret för att skjuta, men var så ivrig, att jag inte fick på tändhatten utan ropade "mota haren". Det gick ju inte, så det blev inget skott, lyckligtvis.
Vi var tre jämnåriga grabbar i tonåren, som gärna sysslade med skjutvapen, som vi tillverkade själva.Som väl var hände inga olyckor.
Vi hade också grannar, där tre farbröder var särskilt populära.
Närmste grannen Gustaf med systern Anna hade en hel kista full med bildtidningar, som vi fick titta i så ofta vi ville.
En annan farbror var skomakare. Han hade fått en kristallmottagare (radio) av en sonson. Vi hade ingen radio. Men när Farbror Sven gav radioprogrammet med Efraim Alexander, gick vi fyra syskon (lillebror fanns inte då) till skomakaren och fick använda hans två hörlurar, som vi delade i fyra delar.
Den tredje farbrodern hette Lars-Erik, men kallade Erker i Hästhagen. Han ägde en gård, som hans måg skötte. Erker var en mästare att berätta historier för oss barn.
Nu får det vara nog med prat och det blir några bilder.
Här är det gamla huset. Lanthandeln låg i högra delen, där det större fönstret är.
Det gamla huset sett från trädgårdssidan år 1917. Landsvägen gick utmed staketet.
Här är personerna i trädgården: Far mor och farmor, som har mig, några månader gammal, i sitt knä.
Så här ser huset ut nu. Det byggdes om år 1935 och jag deltog i arbetet som elev för utbildning till byggnadssnickare. Det blev ingen fortsättning. Huset byggdes på den gamla grunden och det gamla timret användes. I bakgrunden syns den gamla ladugården.
Gustaf och Anna Berggrens stuga. Verandan fanns inte på den tiden.
I bakgrunden finns skomakarens och Erkers hus.
Nu är den här minnesrika resan slut.
Tack mina snälla barn för att jag fick vara med.Torsten
